– Detta är en av de häftigaste stenbalanseringar jag gjort, säger Anders Weiborn, och jag hör på hans tonfall att han är mäkta stolt. Ett ödesmättat ögonblick senare ligger alla stenar utspridda över såväl köksbord, som stolar och golv. Givetvis är det jag själv, fotografen, som råkat rasera mästerverket – och dessutom innan jag hunnit föreviga stentornet med min förinställda kamera. Anders skrattar befriande högt.
– Det hör till, säger han. Det är faktiskt en del av själva konsten. Inget är beständigt!

Anders berättar att han blev inspirerad av stenbalansering efter att ha sett andra utövare på Youtube, bland annat Pontus Jansson på Öland, och att han själv började utöva sin konst i början av mars 2020. Det vill säga mitt under pågående epidemi. När det gäller stenkonsten är det dock inte så viktigt hur många stenar man lyckas stapla, utan mer att konstnären upplever verket som vackert.

– Titta här, säger Anders. Lägger jag på en sten till blir det inte lika estetiskt tilltalande, så jag tar bort den sista stenen. NU, säger Anders. NU är det vackert.

Att bygga stentorn är förvisso inget nytt fenomen, de flesta som gett sig ut på vandring – inte minst i den svenska fjällvärlden – har sett sin beskärda del av staplade stenar av varierande storlek. Som till exempel här på Mount Städjan, en av fjälltopparna i naturreservatet Städjan-Nipfjället. Och kanske anser trötta vandrare – att toppen som når 1131 meter över havet – bör beseglas med en symbol för all den svett det kostat på att ta sig upp. Likt en erövrare som lämnar ett tecken på sin stora seger.

Själv menar dock Anders bestämt att sådana staplingar inte har något med hans konst att göra. Han medger något tveksamt att det kan finnas en viss likhet, men att stenbalansering i första hand inte handlar om att stapla stenar eller att använda så många stenar som möjligt.
Här handlar det helt enkelt om en konstform.
– Det ger mig tillfredsställelse att få saker i balans. Och det skapar balans i mitt liv också, säger han.

Albumet heter ”Jag försöker göra det omöjliga möjligt!” och innehåller vid det aktuella tillfället cirka 600 egna balanseringar – en del av fotona är på samma motiv, men omsorgsfullt tagna från olika vinklar. Många av de kreativa balanseringarna har därtill minst lika kreativa namn, inspirerade av musiklistor på Spotify, till exempel Wolfgang, May You Stay Forever Young och Don´t Fall Apart On Me Tonight.
– Denna heter ”Blues on a Thursday 001”, fortsätter Anders och pekar på skärmen. Jag var nog lite nere den dagen.

Men trots att Anders aldrig lämnar några stentorn kvar efter sig i naturen finns det människor – som ser den sortens stentorn som kallas rösen – för naturliga inslag i naturen världen över, stenar som också fyller en funktion genom att markera gränser och vandringsleder. Andra röster menar dock att ekobalansen kan rubbas när man flyttar på stenar, men Anders säger att hans påverkan troligen är försumbar.

Anders sitter i sin trädgård och placerar stenar i olika former och format uppepå en kubbe, en träkubbe som han fått i gåva av sina vänner för att avlasta ryggen under sina balanseringar.

Anders medger nästan i förbifarten att både axlar och nacke har tagit stryk under den tid han hållit på, och att balanseringarna inomhus i alla fall har den fördelen att han vid köksbordet hanterar mindre stenar. När han är utomhus, mestadels i sin trädgård, arbetar han i stället med större stenar som kräver mer balansering nedifrån och upp – vilket han också förklarar kräver en helt annan slags muskelstyrka.

– Så där ja, säger han efter mindre än ett par minuter. Så här kan det se ut.
Han ler nöjt och fuktar sedan stenarna med en sprayflaska för att få fram både blänk och färger.

Dagen går mot sitt slut, men jag fotografen – som föddes utan tålamod – kan inte låta bli att avslutningsvis ställa frågan om vikten av just denna egenskap. Anders menar att ett visst mått av den varan förstås är en fördel att ha med sig in i stenkonstens värld, men poängterar att tålamod också är något som byggs upp under tiden, eftersom stenbalanseringar är en så pass meditativ konstform. Och någon medfödd talang är inte heller ett måste enligt Anders, som menar att det mesta går att utveckla så länge man lägger ner tid och energi på att vilja bli bättre. Själv har han siktet inställt på att få till fler asymmetriska balanseringar framöver. Och att fortsätta göra det omöjliga möjligt.

Han ser pillemarigt på mig och säger sedan med ett bullrigt skratt ända nedifrån magtrakten:
– Jag har haft folk som sagt till mig: ”Det där går inte att göra!” Men jo, det går. Jag gjorde det nyss!

Anders Weiborns tips till den som vill prova stenbalansering:

Man ska börja med några få stenar; kanske bara två eller tre. Sedan skall man inte göra för lätt
för sig; att bara stapla stenar på varandra kan nästan vem som helst göra. Försök i stället göra en verklig balansering av stenen eller stenarna; det vill säga försök ställa en av stenarna på högkant. Se till att bottenstenen ligger stabilt mot underlaget och leta sedan upp en fördjupning eller ojämnhet i den där du kan ställa nästa sten. Rör den övre stenen försiktigt fram och tillbaka tills du känner att den fäster i två punkter. När du känner att den gör det så vrider du försiktigt på den tills du finner den tredje balanspunkten och då kan du släppa den och se den stå i balans. Det måste alltid finnas tre punkter som stenen balanserar i. Håll inte andan när du jobbar utan försök andas djupt och normalt. Ha inte för stora ambitioner i början utan nöj dig med små framsteg.

Författare/fotograf: Therese Sundberg